En saknad...

Jag saknar dig så sjukt mycket, den kärleken från ditt håll. Jag saknar stunderna då vi gjorde saker tillsammans, då vi skrattade & hade kul. Du har lärt mig så mycket & du har gjort mig till den person jag är idag. Men jag önskar att du fortfarande fanns i mitt liv. Vet inte varför det blev såhär? Jag vet att jag inte var som du ville, att du inte orkade mer. Men allt gick alltid ut över mig , varför ? Dina hårda ord har sårat mig så mycket. Vet inte om du mena allt du sa. Men det som sårar mig mest är att du inte bryr dig, att du inte orkar lägga någon energi till mig. Och det som skrämmer mig är att det har gått över mer än 2 år sedan allt sluta & inget har blivit bättre. Kommer det vara såhär i flera år till eller en evighet ? Hur kommer det se ut mellan oss då om några år ? Om vi knapt träffas mer än 20 gånger per år & pratar aldrig redan nu ? allt är så jobbigt, jag försöker verkligen glömma bort dig, försöker att gå vidare helt med mitt liv. Har tryckt ner saknaden av dig långt inom mig. Det är så tugnt att vi inte känner varandra längre som om allt bara flyger rätt igenom oss... Som den dagen du knapt kände igen mig, du trodde det inte var jag. Därför gör det saken  bara värre att träffa dig, som att du vill glömma mig med ditt gamla förflutna. Som att jag är en bit av din dåliga sida, att du hatar det du engång gjort & att du hatar att du är den person du är/var. Men snälla hata inte mig också bara för jag är lik dig! Jag kan inte göra något åt det- Jag älskar dig verkligen pappa! Jag försöker också verkligen att vara stark. Jag kanske till&med redan har accepterat hur allt är...




<3

//Saara

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0